Dobermannen är en sportbil i hundformat. Linjerna är formfulländade och prestandan hög. Motorn är stark och farten kan drivas upp maximalt. Men bra däck, god väghållning och inte minst en skicklig förare är förutsättningar som aldrig får åsidosättas. Kör man av vägen med en Dobermann riskerar kraschen att bli fatal.

Dobermannen har en utstrålning som kan få skinnet att knottra sig. Den är ett av de främsta exemplen på reslighet och elegans i kombination med kraft och muskler, alltsammans förpackat i stram hud och kort, glänsande päls vars gnistrande lyster understryker intrycket av styrka och hundraprocentigt välmående. Den är stilig, den är ståtlig-den är rent av oemotståndlig.

ETT TIDSKRÄVANDE PROJEKT…….

Bland annat därför kan det gå riktigt tokigt för Dobermannen. Många känner sig kallade, men få är utvalda och det räcker inte med att vara fascinerad av utseendet för att vara ett lämpligt ägarämne. Ett lyckat hundköp fordrar insikt om en brukshunds behov och vilka krav den ställer på tillvaron. Dobermannens yttre är ett plus i kanten, det utgör grädden på moset, men får aldrig vara enda bevekelsegrunden i rasvalet. Glöm alltså tanken på Dobermannen som accessoar till märkeskläder och stilmöbler. Ta istället fram den gamla varma jackan och de fodrade stövlarna för ett liv med Dobermann handlar om timmar i skog, mark och på appellplaner.

Dobermannen är en arbetskrävande hund. Den vill jobba, den måste få jobba, för att bli harmonisk. Nyckeln till en lycklig och lydig hund heter träning och meningsfull sysselsättning i riklig mängd. Därtill vill den ha mycket motion. Ett par timmar om dagen behöver den få röra sig. Med fördel kan man variera skogspromenader med cykling, jogging och eventuellt simning. Rasen är stor och snabb nog att kunna följa med på ridturer. Vuxen och vältränad orkar Dobermannen i det närmaste hur mycket som helst. Det låter sig inte göras att trötta ut den enbart genom fysisk ansträngning. Tvärtom, ju mer man motionerar hunden, desto mer pockar den på.

ENVISHET OCH UTHÅLLIGHET HOS ÄGAREN ETT MÅSTE……..

Förutsättning 1 för en seriös Dobermannägare är med andra ord tid. Som förutsättning 2 skulle man kunna framhålla förmågan att vara en aktiv och trovärdig flockledare, envis, uthållig och försedd med en stor portion humor. Det är bra att vara lite "fighter", och inte låta sig nedslås av motgångar. För de kommer! En växande Dobermann sätter gärna sin ägare omsorgsfullt på prov. Den är otroligt aktiv, utan att vara illvillig, och all tid som husse eller matte inte ägnar åt den, aktiverar den sig själv. Det ska sägas på en gång: en Dobermann kan vara mycket påhittig i det avseendet! Tyvärr händer det att valpköpare inte förrän hunden har blivit en riktig pina drar sig till minnes de varningens ord uppfödaren försökte inpränta innan affären var ett faktum.

Det inträffar emellanåt att misslyckandet blir kapitalt och den en gång så entusiastiska valpköparen inte nog snabbt kan bli av med sin hund. Ofta, som med alla aktiva och krävande raser, är det företrädesvis årsgamla hanhundar som söker nya hem. De är i regel glada slynglar som fordrar ansenliga portioner tid, lika mycket kärlek, en stor skopa ovett och massor av uppfostran- sedan blir också de trevliga hundar. De som i vuxen ålder är mest framstående mentalt är inte sällan de som varit mest energiska som unga.

Därmed inte sagt att omplaceringar är någon lätt sak, allra minst för Dobermannen som i hög grad fäster sig vid sin familj och inget hellre önskar än att förbli den trogen. Hyser man redan innan valet av ras minsta tvivel om huruvida man har möjligheter att göra en Dobermann rättvisa, då ska man köpa en annan hund. Självrannsakan är nödvändig.

UPPFÖDARENS ROLL…….

Dobermannen är ingen ras som rekommenderas för den oerfarne, men inte alla uppfödare säger kategoriskt nej. Förstagångshundägaren har stundom en fördel: han/hon lyssnar på sin uppfödare och är mottaglig för råd och anvisningar. Lika väl som medvetenheten om hundens egenskaper måste vara uppenbar hos den blivande Dobermannägaren, kan det inte nog poängteras vilket ansvar som å andra sidan vilar på uppfödaren. Arbetet är inte avslutat i och med att valparna flyttar hemifrån, det är istället då det verkligen tar sin början. I perioder, t ex runt hundens könsmognad, upplever många att de har snudd på dygnet-runt-jour.

Eftersom en bra uppfödare utgör ett stöd i vått och torrt, är det klokt att se till att en god kontakt etableras redan från början. Tidvis har det varit lätt att sälja Dobermannvalpar (förutsatt att inga krav ställs på köparen vill säga), vilket lockat en del mindre nogräknade valpproducenter att försöka fylla på plånboken. SVENSKA DOBERMANNKLUBBEN rekommenderar uppfödare vars avelsdjur uppfyller vissa minimikrav. Klubben kan visserligen inte garantera att alla valpar är praktexemplar men utsikten att få en hyfsad hund är god.

DOBERMANN OCH MYTERNA…….

För många människor utgör Dobermannen inkarnationen av en livsfarlig, blodtörstig vakthund. I litteratur såväl som film eldas denna inställning under. Utseendemässigt "gör" den sig på vita duken. Därtill syns det att den är snabb- ingen filmhjälte springer ifrån en Dobermann.

En annan anledning är den seglivade och väl befästa föreställningen om Dobermannens skarpa mentalitet som kan härledas ända från 1900-talets början. Dobermann av idag är dock en civiliserad hund med samarbetsvilja och socialt sinnelag. Dessvärre har förändringen gått många förbi. Envisas populärkulturen med att framställa Dobermannen som en fyrbent demon får det självklart följder. Det är inte ovanligt att omgivningen reagerar negativt redan på den lilla Dobermannvalpen, för att inte tala om vilken effekt en vuxen hund kan ha, det är sällan någon kommer fram och vill klappa.

Ofta lockas mindre lämpliga spekulanter till rasen, och då gäller det verkligen för uppfödarna att säga nej och vägra sälja valpar om hunden endast ska fungera som "värsting". I annat fall binder man bara ännu mer ris till den börda av misstro och fientligt bemötande som Dobermannen redan har att bära.

DOBERMANNENS SINNELAG…….

för att få en bild av den ideala mentaliteten är standarden till ledning. Där sägs: "Dobermannen ska till sin karaktär vara vänlig och fredlig. Den är mycket trogen sin familj och barnkär. Eftersträvansvärt är måttligt livlig temperament, samt måttlig skärpa och retningströskel". Målmedveten avel har tonat ned den utpräglade skärpan som hundarna hade i början av 1900-talet, och dagens hundar närmar sig standardens ideal. Dagens svenska Dobermann har något låg skärpa, försvarslust och dådkraft. Strax under 50% av de prövade hundarna godkänns i korningens mentaldel. Det märks ett ökat intresse från uppfödarna att deras avkommor MUH-beskrivs. För snäll kan Dobermannen däremot aldrig bli, eftersom tålamod och fördragsamhet har sitt ursprung i självsäkerhet och pondus. En Dobermann med bra mentalitet behöver inte demonstrera sin styrka genom tesen "anfall är bästa försvar".

DOBERMANN OCH VAKTINSTINKT……..

Även om avel och utveckling satt sin prägel på Dobermannen är den ur flera aspekter sitt ursprung troget. Inte minst när det gäller försvarsinstinkten. En Dobermann har kontroll på omgivningen, det ingår i rasens livsuppgift att slå larm och skulle hus och hem hotas är den en pålitlig försvarare. Det kommer inga objudna besökare till ett hus där en Dobermann väntar. Däremot ska hunden vara öppen och glad när välkomna gäster stiger över tröskeln. Hunden med bra mentalitet vågar stå på sig även i en situation som fordrar verkligt mod. Generellt kan man säga att Dobermannens vaktinstinkt sällan är något som behöver uppmuntras, den finns där ändå. Stoppar man inte sin hund i tid blir den gärna förtjust i att höra sin egen stämma

Omgivningens reaktion på en ung (de är inte mentalt fullvuxna förrän vid 3 års ålder), lite osäker Dobermanns första försök att imponera kan skapa ett beteendemönster som sedan är svårt att bryta. Unghunden som kommer på hur lätt det är att skrämmas tycker sig ha dragit en verklig vinstlott- det krävs inte mer än hög röst och våldsamma kast i kopplet för att motståndaren ska vika undan. Upplevelsen, kanske i kombination med ett trist liv, kan egga hunden att raffinera metoderna. Ett aggressivt koppelbeteende kanske kan accepteras hos en dvärghund men hos en Dobermann ser det mycket illa ut.

DOBERMANN MED ANDRA HUNDAR………

Även om Dobermannens relation till människor är okomplicerad så kan förhållandet till andra hundar var mer intrikat. Hanhundsilska, som bottnar i en dominant läggning, är vanligt. Motion i kvarterets rastgård är inte att rekommendera eftersom Dobermannhanen gärna vill förvissa sig om att de andra herrarna i hagen förstår vem som är boss. Med småhundar kan det fungera, inställningen är gärna lätt nedlåtande, Dobermannen uppträder snudd på snorkigt och negligerar dem, medan en jämbördig motståndare upplevs som mer provocerande.

Flera hanhundar i samma familj är inte att rekommendera. Dobermanntiken är i allmänhet mer avspänd och går gärna på promenad med andra hundar, också de av samma kön. Lite tillspetsat kan man tycka att som flockledare är det ägaren som bestämmer när det ska slåss, men i synnerhet för en vuxen hanhund är det en ordning som är svår att acceptera. För ägaren gäller det ibland att ha ögon i nacken……

Däremot ska en Dobermann i arbete ha förmågan att helt koncentrera sig på den tilldelade uppgiften. Ett exempel är lydnadsprovets platsliggning där varje önskan om att visa sig störst, bäst och vackrast ovillkorligen sätts åt sidan. Det är förnuftigt att redan i tidig valpålder presentera Dobermannen för hundar av varierande raser. Positiva upplevelser av hundkompisar kan den inte få för mycket av.

DOBERMANN SOM BRUKSHUND.......

Som brukshund är rasen användbar i de flesta sammanhang. även om hunden varken mår bättre eller sämre av att tävla på t ex bruksprov kan målet vara en bra morot för ägaren att motivera till vidare slit de gånger träningen känns motig. Vill man ta sig till SM går det förmodligen fortare och lättare med en Schäfer. Om man emellertid låter dressyren ta lite tid, hittar de rätta metoderna och biter ihop det första strävsamma året, då blir Dobermannen en suverän hund att arbeta med och kan i hundsportsammanhang ta sig snart sagt hur långt som helst. Men det gäller att knäcka koden för hur samarbetet ska bedrivas- Dobermannen är smart och torde, enligt de egna fansen, som ingen annan ras lägga ner energi på att slippa göra det som ägaren säger. Brister i ledarskapet kan bland annat ta sig uttryck i total nonchalans mot husse eller matte.

Alla bruksgrenar är möjliga för Dobermannen. Spår är det vanligaste valet, och flera ekipage har nått imponerande resultat. Rapport passar fint eftersom Dobermannen springer både fort och gärna. Framgångarna i sök visar tydligt att en Dobermann tycker om människor. Skydds domineras stort av Schäfer, men många Dobermannägare ligger i hårdträning med sina hundar. Inom Dobermannrasen finns flera hundar med lydnadschampionat, brukschampionat, och flera är godkända tjänstehundar. Rasen lämpar sig mindre bra som bevakningshundar då den korta pälsen inte ger tillräckligt skydd i vårt klimat. Flera är ändå utbildade och kontrakterade bevakninghundar inom hemvärnet. Vidare hittar vi Dobermannen som mögelhund, eftersökshund och blindledarhund.

Dobermannen är suveränen bland brukshundarna när det kommer till draghundsport. Företrädesvis tävlar de i nordisk stil (hunden drar pulka, föraren åker efter på skidor). Draghundsport med Dobermann garanterar full fart framåt. Hundens benägenhet att dra upp tempot ska man ha i bakhuvudet om familjens barn ska tas ut på tur i snön. Det går fort, ibland för fort i skidspåret. Snabbhet och styrka är de viktigaste kriterierna för drag, och Dobermannen satsar tveklöst allt från stillastående till högsta fart.

Men som ägare gäller det att vara klok och försiktig. All form av kroppsansträngning ska föregås av uppvärmning, att slarva med det är ett misstag som kan få segdragna konsekvenser. Som med flera andra härdiga raser märker inte alltid Dobermannen om den skadar sig. Även med rätt allvarliga blessyrer fortsätter den att springa. Med uppvärmning innan träningspasset kan man undvika en hel del skador.

På dragtävlingar i nordisk stil tävlar Dobermann i en egen klass, klass C. Tyvärr är det inte så många som tävlar i drag med sin Dobermann, och det är synd för där kommer rasen verkligen till sin rätt.

DOBERMANN OCH JAKT…….

Tidigt bör man också stävja Dobermannens lust att jaga, inte sällan slår den ut i full blom vid ettårsåldern, den kan komma från en dag till en annan. Visar hunden tendenser till ett oönskat viltintressekan man inte lägga ner nog med träning för att få bort det. Blir ovanan befäst, vilket är lätt eftersom Dobermannen är snabb och en lyckad harjakt är tillräcklig belöning, kan ovanan vara snudd på omöjlig att få bort.

DOBERMANN OCH SKÖTSEL…..

Tillfredställs Dobermannens krav på aktivering och motion är den i övrigt lättskött. Den tid som andra hundägare borstar och kammar, kan den som har Dobermann ägna åt träning och utevistelse. Emellanåt ser man över sin hund, klipper klorna, rengör öronen och ger den ett bad om så skulle behövas.

DOBERMANN OCH FRAMTIDEN……..

Trots Dobermannens traditionella roll som brukshund skulle rasen tjäna på att upptäckas av fler tävlingsintresserade. Den är uthållig och envis, egenskaper som kan få ägaren att slita sitt hår, men som andra gånger är en tillgång. De kan utgöra just det där lilla extra som gör att hunden söker rätt på ett spår som verkade gå evigt förlorat, som gör att den orkar gå om sin värste konkurrent i uppförsbacken innan mål, som gör att den letar och letar i sökrutan trots att det bara är sekunder kvar……

Dobermannen ställer stora krav på sin ägare- man ska gå in i hund köpet med vidöppna ögon- men den ger valuta för all den tid man lägger ner på den. Samtidigt, i den sanna Dobermannen, bor en hund som vill vara nära, nära sin ägare. Som vill sitta i knät och ligga i sängen under täcket. En hund som aldrig skulle låta sig mutas av en korvbit, utan i vått och torrt är BÄSTA VÄNNEN. Eller som det uttrycktes i en norsk rastidning: "Dobermannen är som en Ferrari, svårkörd- men när handlaget sitter sällan omkörd".

(Observera att texten är inte ordagrant som det står i Hundsport, jag har omarbetat och kortat den så det syns tydligt när texten är "lånad" härifrån till nån annan hemsida).

Rasens historia sträcker sig inte längre tillbaka i tiden än drygt hundratalet år. Den är till sitt ursprung resultatet av en mans dröm och vision. Även om de ingående "ingredienserna" i vad som kom att bli Dobermann inte finns dokumenterade, kan väl grundade gissningar komma sanningen nära.

Mannen som lånat rasen sitt namn, Karl Friedrich Louis Dobermann, född 1834, var säkert ingen omtyckt person. I den lilla staden Apolda i det forna Östtyskland tjänade han sitt levebröd som skatteindrivare och hundfångare. Man kan anta att utövandet av hans professioner många gånger försatte honom i utsatta, rentav hotfulla situationer. Louis Dobermann hade stort hundintresse och idén om en fyrbent vapenbroder på indrivningsturerna låg nära till hands. Hans vision var en skarp vakthund i stånd att angripa vem och vad som helst. Mod, styrka, hårdhet i kombination med utpräglad vaktinstinkt var målet. Hur hunden såg ut kvittade.

Louis Dobermanns avelsarbete började under 1870-talet. Urvalsmaterialet var stort. Av de lösdrivande hundar han fångade kunde säkert en del folkilskna exemplar dra sitt strå till stacken. Ett ännu större utbud fanns på den årliga hundmarknaden i Apolda. Till sin hjälp lär, enligt källorna, Dobermann ha haft en dödgrävare och en ringare. Kanske är det dessa två vi finner i samspråk med honom på det enda bevarade fotografiet. På bilden håller den hårdföre hundfångaren ömt en liten vit spets på armen. Mellan hans ben sitter en hund av svårbestämd ras i ett snöre. Bredbent, med öronen bakåtstrukna stirrar den in i kameran. Kanske är den en av Dobermannens förfäder.

Louis Dobermann förde aldrig några anteckningar om de hundar som ingick i skapelseprocessen. Känt är att det i trakten av Thüringen förekom en råtthund, en Pinscher, uppskattad för sin goda jaktförmåga och starka käkar och det är troligt att den utgjorde en av ingredienserna. Men Pinschern var liten, och för att uppnå mer imponerande storlek kan Louis Dobermann ha använt lokala vakthundar, "slaktarhundar", mycket nära Rottweilern i typ. Även Beauceron lär ha funnits i området och satt sina spår. Från den kan Dobermannens anlag för flera olika färger stamma, något som Rottweilern saknar.

Det var inte ovanligt att Louis Dobermanns hundar var relativt långhåriga och hade anlag för stubbsvans, vilket kan tyda på inslag av olika fårhundar. Troligt är också att en del jakthundar blandades in eftersom Louis Dobermanns hundar var kända för att jaga duktigt. Ytterligare raser antas ha tillförts med tiden. Greyhound och Manchesterterrier nämns i sammanhanget. Den produkt Apoldas hundfångare skapade hade inte mycket gemensamt med dagens Dobermann. Lågställd, grov, gulögd med tjock päls och ett livsfarligt temperament löd beskrivningen. Men just hundarnas skärpa attraherade många tyskar och Louis Dobermann fann god avsättning för hundarna.

Sin moderna utformning fick Dobermannen först efter sin grundares död 1894. Många uppfödare intresserade sig för rasen och arbetet med att förädla den blev intensivt. Redan åren efter sekelskiftet dök det upp hundar som också idag skulle betecknas som riktigt bra exemplar. Minst lika stor betydelse som upphovsmannen kom Otto Göller, kennel von Thyringen, att få. Hans hanhund Hellegraf von Thüringen, född 1904, utgör en av rasens hörnstenar.

Medan man i Tyskland beundrade hundarnas skärpa, ansågs den som ett handikapp i de länder hundarna gick på export till. På kontinenten, i skandinavien, USA och så småningom England blev Dobermannen uppskattad, men i samtliga dessa länder la man ner stor möda på att avla fram hundar med hanterligt temperament.

Även om de båda världskrigen har sovrat i Dobermannstammen har den alltid förmått att återhämta sig. Rasen är idag mycket populär på flera håll. Ett starkt fäste är hemlandet, men såväl Frankrike, Italien, Holland och Belgien kan uppvisa kvalitetshundar. I USA, Latinamerika och Fjärran Östern är också intresset mycket stort.

Ur Hundsport nr 3/98

Svensk historia

Från början hette rasen Tysk Släthårig Råtthund i SKK:s stambok. De första dobbarna i Sverige kan ha varit en svart hane Toy-Baldy von Tyringen eller Bendor von Tyringen födda 1909. 1911 registrerades de första 6 dobbarna i Sverige, men som Råtthundar. Det var de ovan nämnda samt Jörge von Tyringen, Ellen von Tyringen, Lonni von Meerestrand och Tösen alla födda 1910.

1912 ändrades namnet till Dobermann-Pincher och suffixet "Pinscher" försvann inte förrän 1946. 4 importer registrerades 1912: Dick och Prinz von Thyringen (kullbröder) Erna von Nibelungenhort och Zaza von Meeresstrand, alla svarta. 1913 registreras den första svenskfödda Dobermannen Zaza af Eckensiö född 6/6 1913 e. Bendor von Tyringen u. Zaza von Meerersstrand. Först på plan bland uppfödare var köpman Sven Schönbeck, kennel Björkhaga. Han importerade flera framgångsrika hundar (1921 hela 21 st) i vars stamtavlor man återfann avelsmatadoren Prinz Modern von Ilm-Athen, en hund som i sin tur härstammar från Hellegraf von Thyringen.

Dobermannens kvalitet som polishund togs tidigt i anspråk. Redan under 1920-talet utmärkte sig Prinz von Schöntau, ägd av Polisverket i Stockholm, som tjänstehund och segrare vid spårprov för brukshundar. Flera Dobermann segrade också i de årliga mästerskapen för brukshundar, främst i sjukvårdsgruppen, föregångaren till våra dagars sökhundsgrupp.

Ur Brukshunden nr 1/77 och Hundsport nr 3/98

CARDIOMYOPATI

Cardiomyopati är en sjukdom som drabbar hjärtmuskeln, och den uppträder i tre former:

• Dilativ (utvidgad),

• Hypertrofisk (förstorad),

• Restriktiv-konstriktiv (förminskad)

Framför allt den dilativa formen, som övervägande förekommer bland stora raser, ger också en ökad uppdämning av blodomloppet och vätskeansamling i lungorna. Hos Dobermann finns det två olika förlopp av den dilativa varianten:

Plötslig hjärtdöd:

Drabbar vanligen till synes friska hundar som inte har visat några symtom. Den plötsliga döden kan inträffa under träningen, när den springer eller leker men också under vila och sömn. Skadan på hjärtat fanns där redan. Ibland kan denna skada upptäckas vid stetoskopundersökning som oregelbunden hjärtrytm. Döden inträffar för att hjärtat drabbas av oregelbundna kontraktioner och senare hjärtstillestånd.

Hjärtförsvagning:

Resulterar också i en skada på hjärtat men har ett mer smygande förlopp. Det finns också fall som har haft väldigt oregelbunden hjärtrytm och drabbats av svimningsanfall, men vaknat upp igen. Dne oregelbundna hjärtrytmen har dock funnits kvar och behövt behandlas. Det smygande förloppet kan annars visa sig genom att hunden plötsligt börjar bli alltmer fort uttröttad, får minskad kapacitet, är orolig på natten och är andfådd. Till att börja med tror oftast ägaren att det inte är något allvarligt, men när andfåddheten ökar vänder man sig till veterinär. I de flesta fallen har då redan hunden gått ner mycket i vikt. Anledningen till alla dessa symtom är då en tilltagande försvagning av hjärtmuskeln och cirkulationen. Blodet börjar stanna upp i lungorna och bukhålan, och vätska börjar ansamlas på båda ställena. Sedan ökar bara besvären ända till döden inträffar.

Av de Dobermann som drabbas av Cardiomyopati lider ca 80% av varianten "plötslig hjärtdöd". Hanhundar insjuknar oftare än tikar, och den bryter oftast ut när hunden är mellan fem och tio år. Sjukdomen förekommer också hos andra raser men i mycket mindre skala än hos Dobermann. Orsaken till sjukdomen är inte känd men den visar stark ärftlighet. Den är svår att diagnosticera och behandla. Man har försökt ge behandling med olika mediciner men hundarna har oftast avlidit inom ett och ett halvt år efter sjukdomens utbrott.

Enligt statistik sammanställd av tyska Dobermannklubben var hjärtsjukdom dödsorsak för 26% av Dobermanns som hade dött från 8 veckors ålder och uppåt.

 HÖFTLEDSDYSPLASI (HD)

Höftledsdysplasi är en felaktig utveckling av hundens höftled som sker under hundens uppväxttid. Först när skelettet är färdigutvecklat kan man genom röntgen bedöma höftlederna, hos valpar går det ytterst sällan att hitta fel.

För de flesta raser gäller att hundarna ska vara minst 12 månader vid röntgen för att röntgenresultatet ska vara officiellt gällande.

 Gradering:

A = Normala höftleder (tidigare UA): Normalt utvecklade höftleder. Om en hund har speciellt välutvecklade och fasta höftleder jämfört med andra inom rasen får de tillägget "utmärkta höftleder".

B = Nästan normala höftleder (tidigare UA): Hundar med nästan normalt utvecklade höftleder.

C = Höftleder med lindrig dysplasi (tidigare grad 1): Den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet passar inte in exakt i ledhålan.

D = Höftleder med måttlig dysplasi (tidigare grad 2): Höftledshålan är märkbart grund och ledhuvudet passar in dåligt och är lätt att skjuta ur läge.

E = Höftleder med kraftig dysplasi (tidigare grad 3 och 4): Ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och balanserar på ledhålans kant. Även luxation förekommer, d v s höftledshuvudet ligger helt utanför ledhålan.

Orsaker:

HD har visat sig ha en hög ärftlighetsfaktor.

För kraftig utfodring med foder som innehåller mycket protein och mineraler under uppväxten, som i sin tur ger för snabb tillväxt av skelettet har också visat sig ha betydelse för utveckling av HD.

Även för mycket motion under hundens första levnadsår kan ha betydelse för uppkomsten av HD.

 Symptom hos hundar med HD:

Hundar med grad C visar sällan tecken på smärta eller hälta när de är unga.

Hundar med grad D kan vara besvärsfria eller bara ha lite besvär när de är unga men när de blir äldre kan de få stora besvär med smärta och rörelseminskning.

Hundar med grad E kan också vara förvånansvärt besvärsfria när de är unga men smärta och rörelseminskning är vanligt när de blir äldre.

Övriga förändringar:

Höftledsdysplasi gör med tiden att det uppstår förslitning av brosket i höftleden. Dessa förslitningar syns inte på röntgen men så småningom tillkommer benpålagringarsom ökar med åldern och gör ofta att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden. I röntgenutlåtandet för hundar som har dysplasi anges om hunden har benpålagringar och i så fall vilken grad.

LBP = Lindriga benpålagringar

MBP = Måttliga benpålagringar

KBP = Kraftiga benpålagringar

Gamla hundar kan få benpålagringar trots att deras höfter har varit UA eller UTM när hunden var ung. Det kan speciellt ses hos hårt arbetande bruks- och draghundar, och även gamla avelstikar.

MAGOMVRIDNING

I riskgruppen för att drabbas av magomvridning finner man stora hundraser som har djupa bröstkorgar och sluttande bakpartier, och dit hör Dobermann . Om en hund drabbas av magomvridning är det ett livshotande tillstånd där mellan 30-50% av fallen har dödlig utgång även om de har kommit under snabb veterinärvård. Chansen för överlevnad beror på hur snabbt man upptäcker att ens hund har drabbats och hur fort nödvändiga åtgärder sätts in. Därför är det viktigt att som Dobermannägare känna till vad man ska vara uppmärksam på i samband med magomvridning.

Man har kunnat fastställa att en mage med stor kapacitet och aktivitet oftare kan drabbas av magomvridning än en som har liten kapacitet. Man har också funnit att om hunden får endast en stor måltid per dag framkallar det lättare magomvridning än om man fördelar fodermängden på flera måltider per dag.

Magomvridning uppstår när en gasansamling blir instängd i magsäcken och inte kan passera obehindrat. Detta skapar ett mycket högt tryck på mellangärde, bröst och blodkärl, och därtill kraftiga smärtor, cirkulationsproblem och ibland chocktillstånd. Undersökningar har visat att magsäckens läge förändras på grund av gasansamlingen, vilket gör att den vrider sig runt sig själv. Detta gör att alla passager till och från magsäcken snörs av. Hunden blir orolig och börjar springa omkring, men ibland kan den istället reagera med att gå undan och se ut moloken och rädd. Andra symtom är att den börja dregla mycket, försöker kräkas men lyckas inte med det, och bakom revbenen är magen uppsvälld och spänd.

Hunden måste då så fort som möjligt komma under veterinärvård. Eventuellt kan man först direkt försöka föra ner en smal slang i magsäcken för att lätta på trycket och öka chanserna för att den efterföljande operationen ska lyckas. I nödfall kan man försöka punktera magsäcken där den är som mest uppsvälld och därigenom lätta på trycket så att man hinner fara till veterinären.

För att förebygga magomvridning ska man undvika att ge stora portioner, och fördela dagens foderranson på flera måltider. Om hunden rör sig mycket direkt efter en måltid kan det framkalla magomvridning. Därför ska man undvika att motionera hunden inom två timmar efter en måltid.

Enligt statik sammanställd av tyska Dobermannklubben var magomvridning dödsorsak i 16% av fallen Dobermanns som avlidit från 8 veckor ålder och uppåt.

PHTVL / PHPV

Hos Dobermann förekommer ärftliga förändringar i linsens bakre yta som i vissa fall kan leda till linsgrumling, så kallad katarakt. Orsaken är avbrott i tillbakabildningen av blodkärlssystemet som omger linsen under tidigt fosterstadium. Även glaskroppen utvecklas inte normalt. Denna störning inträffar oftast då fostret är ungefär 30 dagar. Hos den födda valpen orsakar detta ett tillstånd som kallas PHTVL/PHPV (persisterande hyperplastisk tunica vasculosa lentis / persisterande hyperplastisk primär vitreus). I sin lindrigaste form syns PHTVL/PHPV som små bruna fläckar på bakre delen av linsen. I allvarligare fall ses fullt utvecklade blodkärl på bakre linsytan och förändringar i linsen som kan göra att linsen är mycket deformerad. Så snart missbildningen påverkar linsen finns risk för utveckling av katarakt. På grund av detta kan valpar bli blinda vid mycket tidig ålder. I Sverige bekämpas PHTVL/PHPV genom obligatorisk ögonspegling av Dobermann som är avelsdjur, och Dobermannvalpar ögonspeglas innan försäljning.

VON WILLEBRAND´S SJUKDOM

Denna sjukdom kännetecknas av en starkt ökad blödningsbenägenhet och kan förekomma både som medfödd och som förvärvad form, och den drabbar Dobermann i högre grad än andra raser. Den medfödda formen är den oftast förekommande blodkoaguleringsrubbningen bland hundar och har än så länge diagnosticerats hos 57 raser, och även människan drabbas av den. Hos de hundar som har sjukdomen har man ofta också kunnat konstatera begynnande sköldkörtelrubbningar av formen hypothyreos (underfunktion). Förekomsten av denna symtombild har ökat mycket under de senaste tio åren.

Störningen av blodets koaguleringsförmåga orsakas av brist på den så kallade "von Willebrand-faktorn", som i en tidig fas av blodets koagulering ska hjälpa till när trombocyterna ska "limmas fast" i kollagennätet som bildas över ett sår.

Ärftlig form:

Denna variant är den vanligaste blodsjukdomen hos djur, och den är ärftlig. Dobermann har högre risk än andra raser att drabbas av den, men de flesta har ganska lindriga symtom. Få har svåra symtom och det är sällsynt att någon avlider av den. Blödningarna sker oftast från hundens slemhinnor och tillståndet försämras om hunden är utsatt för psykisk och fysisk stress eller sjukdom.

Typiska symtom är: återkommande mag-tarmblödningar med eller utan diarré, näsblod, tandköttsblödningar, blod i urinen, blödningar från könsorganen, förlängd blödning vid löpning, domningar på grund av blödningar i lederna, dödfödda valpar, blåmärken och långvariga blödningar vid till exempel kupering och operation.

Förvärvad form:

Denna variant förekommer i samband med sköldkörtelrubbning (underfunktion) och detta beror på att sköldkörtelhormon har att göra med hur mycket av "von Willebrand"-faktorn som tillverkas. När sköldkörteln producerar för lite hormon uppstår brist på "von Willebrand"-faktorn. Andra faktorer som ökar blödningsbenägenheten är anemi, om huden är en gammal avelstik eller en valp som är yngre än 12 veckor, och efter operationer.

En hund som lider av von Willebrands sjukdom får inte äta läkemedel som ökar blödningsbenägenheten, till exempel:

Acetylsalicylsyra, Aspirin, Fenylbutazon, Östrogen, Penicillin

Också en del vacciner kan påverka blödningsbenägenheten negativt.

WOBBLER

Wobbler beror på en förträngning i ryggmärgskanalen eller missbildning av kotorna i halskotpelaren, vanligen kota C5-C7, som gör att ryggmärgen utsätts för tryck. Ofta finns också diskbråck eller diskatrofi med i bilden. Denna sjukdom uppträder oftast hos Dobermann och Grand Danois. Hos Dobermann bryter den vanligen ut när hunden är 4-6 år, och hanhundar drabbas dubbelt så ofta som tikar.

I USA drabbas Dobermann av Wobbler mycket oftare än i Europa, och det tros ha sin förklaring i att man i USA har avlar på hundar som har en mycket brantare halsvinkel en de europeiska linjerna. Detta gör att påfrestningen på halskotorna blir mycket större.

De första symtomen på Wobbler märks i bakbenen, hunden rör dem okoordinerat på grund av känselbortfall och snubblar lätt med dem. När känselbortfallet blir större märker inte ens hunden och den råkar ställa sig på ovansidan av foten, och den börjar vingla när den går och har svårt att göra tvära svängar. Ibland kan också frambenen bli påverkade. Trycket på nerverna gör att hunden drabbas av stark smärta, känselbortfall och muskelatrofi. Till slut kan hunden helt tappa förmågan att gå och att resa sig.

Det finns andra sjukdomar som har liknande symtom, och det enda sättet att säkert fastställa om hunden lider av Wobbler är att göra en myelografi (kontraströntgen).

Orsakerna till Wobbler är i första hand genetiska, ärftligheten verkar vara en viktig faktor. En annan orsak tros vara för snabb tillväxt hos unga hundar, ofta på grund av felaktig utfodring. Mekanisk påverkan, till exempel hårda ryck i kopplet när hunden är ung kan också bidra.

Den enda riktigt verksamma behandlingen som finns mot Wobbler idag är ett kirurgiskt ingrepp där man sammanfogar (stelopererar) de kotor som klämmer på ryggmärgen så att de fixeras i rätt läge. Efter en sådan operation ökar dock påfrestningarna på de intilliggande kotorna vilket gör att Wobbler kan bryta ut återigen på ett nytt ställe.

All sjukdomsfakta är hämtad ur "Das Große Dobermann Buch" av dr. Gerard Schüler