I de flesta länder toppar Schäfern listorna som mest köpta hund. En av anledningarna till det är nog att Schäfern är så mångsidig, det finns knappast nån uppgift inom hundsport och i samhällets tjänst som Schäfern inte klarar av. Trots att Schäfern är populärast är den inte någon renodlad sällskapshund. För att bli lycklig måste den få jobba både fysiskt och mentalt.

En bra Schäferägare är en aktiv människa som gillar att färdas i skog och mark, och så måste man ha tid och lust att arbeta med hunden. Även som oerfaren hundägare kan man skaffa Schäfer. Är man då vara lyhörd för råd och anvisningar och har vilja att lära sig "allt" så kan rasvalet bli mycket lyckat även om det är första hunden.

En Schäfer ska ha jämnt humör, goda nerver, vara självsäker, frimodig och fullständigt godlynt (utom vid retning), uppmärksam och följsam. Den ska utråla vighet, styrka, inge respekt och vara samarbetsvillig. En normal Schäfer finner sig tillrätta i alla situationer och har inga problem att koppla av om den får tillräcklig motion och mental stimulans. Inom sin flock är den kelig och kontaktsökande, men till främlingar har den en aning reserverad inställning, dock utan rädsla eller aggressivitet. Schäfern har inte ett utpräglat viltintresse och är oftast inget större problem. Har man den lös under promenaderna kan den ibland göra små utflykter men sällan längre än att den har flockledaren inom synhåll. I sitt förhållande till andra hundar av samma kön är den bättre än genomsnittet, och bråk och slagsmål är förhållandevis sällsynta. Genom träning i ung ålder och fungerande ledarskap ska sådana problem inte existera.

Den dagliga motionen ska bestå av promenader i kombination med till exempel cykel-, jogging- eller skidturer. Även simning är en bra motionsform. Ungefärligt motionsbehov per dag är 2-3 timmar + mental aktivering i form av exempelvis lydnadsträning. Det spelar inte så stor roll hur man aktiverar sin Schäfer om man inte har en klar målsättning, huvudsaken är att man gör det.

Källa: Svenska Schäferhundklubben

 

SAXAT UR HUNDSPORT NR 1-2/1999

En hund är en hund - är en Schäfer. ett påstående som det är många som ställer sig bakom. Vilket inte är något att förundra sig över när det gäller världens mest populära hundras - som förövrigt fyller 100 år i år! Schäfern fortsätter år efter år att vara den mest registrerade rasen i mängder av länder. Även där registreringarna minskat under de senaste 10 åren är det fortfarande Schäfern som noterar flest registreringar. Schäfern har ohotad varit Sveriges mest kända och populära ras i mer än 30 år! Att skriva om Schäfer förpliktar. Hundsport har därför bett Bosse Nyman, en av Sveriges mest kända och skickliga uppfödare, tillika domare och med ett yrkesliv tillsammans med polishundar, att svara på några aktuella frågor om rasen. Vi har en tänkt valpköpare som bara kan tänka sig en ras, nämligen Schäfern. Men klarar han/hon av en Schäfer, räcker tiden kunnandet och förutsättningarna till? Vi sammanställde några sådana frågor och stämde träff med Bosse Nyman för att få råd.

Hur skulle du vilja råda följande tre tilltänkta valpköpare?

BN: Egentigen är grundinställningen till valpköp inte annorlunda för att det gäller Schäfer. Det är förstås viktigt att identifiera inriktning och målsättning med valpköpet. Nästa steg är att samla så mycket information som möjligt hos SKK, SBK och Schäferklubben så att man kommer i kontakt med arrangemang och uppfödare. Gärna gå på bruksprov, utställningar och andra arrangemang som är riktade mot den här rasen. Allt för att få klart för sig om man har valt rätt ras. Beträffande de tre tilltänkta valpköparna för Schäfer så kan man nog generellt säga att den som har för lite tid, ung eller gammal, har nog inte tid med någon hund, oavsett ras.

Den unge utan erfarenhet däremot ser jag inga som helst problem med, tvärtom kan det vara en av de bästa valpköpare man har. De är ofta mottagliga för goda råd, har entusiasm och kan utveckla ett riktigt fint Schäferintresse. D

en arbetslöse kan vara en utmärkt valpköpare. Dessutom kan engagemanget i en valp bli en positiv kick. Naturligtvis får man ta med i beräkningen att hundens behov tillgodoses även sedan man kommer ut i arbetslivet.

Småbarnsfamiljen med den rätta ambitionen - ja, här måste sunda förnuftet få gälla. Det vill säga att valpen måste få sin vila, sina bestämda mattider, och det ska finnas en förståelse och respekt mellan hund och barn. Det måste finnas ramar att hålla sig inom, barn och ungdomar liksom hundar behöver vetavar ramarna finns och vad som gäller för att må bra.

Det finns Schäferentusiaster som känner att de inte "räcker till" för att få köpa sin hund hos en topplistad uppfödare och därför istället vänder sig till t ex dagstidningarnas annonser för att få köpa sin drömras. ÄR AFS´krav så krävande att de istället blir en hjälp för den mindre nogräknade marknaden att få avsättning för sina valpar?

BN: Jag tycker nog tvärtom. Folk är istället mycket medvetna idag, de ställer massor med rätt frågor. Vi har stor åtgång på vårt AFS-informationsmaterial och jag skulle tro att SKK info också märker att folk blir mer och mer informationsmedvetna före köp. Det vikande intresset för att köpa hund märks ju bl a genom att annonseringen i våra tidningar ökar. Idag annonserar, p.g.a den vikande marknaden, även mycket seriösa uppfödare i dagspressen. Visst finns det fortfarande oseriösa annonsörer i bl a dagspressen. Ibland lurar sig en omedveten valpköpare på ett någon- eller några tusenlappar billigare inköpspris, trots att den billigaste kostnaden för en hund är inköpspriset, även när det är normalstort. Valpköpare ska ställa krav och ha rätt till fortsatt info från uppfödaren.

Vad skulle du säga är det första kravet en Schäfervalp ska ha på sin nya ägare- och vad är de viktigaste kraven en valpköpare ska ha på sin nya valp? Vilka mått och steg för första fostran skulle du säga gäller Schäfern?

BN: Valpens krav på sin ägare är framförallt att den får tid och engagemang, men också att den får vara valp och att kraven inte sätts för högt för tidigt. Ägarens krav på valpen bör vara att den någorlunda ska motsvara målsättningen med valpköpet. För att valpen ska utvecklas mot uppsatta mål är förarkontakten mcket viktig. Valpen måste få fördel i att präglas på föraren och förstå signalerna och därigenom uppnås en positiv kommunikation mellan hund och förare.

Inkallning är det första och viktigaste momentet, det är faktiskt en livförsäkring. Lek som medel för att utveckla sinnena och bidra till en förnuftig uppfostran som sedan glider in i utbildning när hunden blir äldre.

Nyblivna Schäferägare får liksom andra valköpare massor med råd från allmänheten. Men hur ligger det till med en del av de här råden, har de verkligen något belägg?

BN: Att leka med valpen är något positivt och kan bli till stor nytta längre fram när utbildningen börjar. Varken pinnar eller bollar behöver vara fel. Däremot ska lek alltid ske med sunt förnuft så att valpen inte överansträngs eller blir negativt stressad. Det är hundägaren som både påbörjar och avslutar leken som ska vara kontrollerad.

Normalt gående i trappor är inga problem. Däremot ska man vara försiktig när det gäller mycket hoppande, t ex i och ur bilar. Det kan hos en ung hund bli mycket påfrestande för framdelen eftersom den ju tar emot hela tyngden i nerslaget.

Kohasighet hos valpar i en viss ålder kan förekomma på grund av den elasticitet som finns hos välvinklade hundar. Däremot ska fransyskhet i handlederna inte betraktas som normalt i någon ålder.

Skällande kan vara ett sätt att hävda sig hos en valp. Det är mycket rekommendabelt att i god tid boka in sig på valpkurser där valpen bl a får lära sig att umgås med andra hundar. Att ha kontroll och kontakt med sin hund gör att man kan avleda valpen. Så kan vilken hund som helst bete sig om den är ovan vid andra hundar, det är inget specifikt för Schäfern.

Schäfern är allmänt känd som motionskrävande och historier om hur man måste cykla milatals med dem är vanliga. Men är timslång konditionsmotion nödvändig för den vuxna hunden? Hur är det med "hjärngympan", måste den också tillgodoses dagligen i långa pass? Hur vill du sammanfatta det typiska Schäfertemperamentet?

BN: Motion är viktigt för Schäfern liksom andra raser, och det är nödvändigt med regelbundenhet i motionen. Cykling är däremot att betrakta som träning och när den utförs så är regelbundenheten igen det viktigaste. Motion kan vara långa promenader och jogging, och det kan i många fall räcka såvida man inte har speciella krav för hundens utbildning.

Så kallad hjärngympa behöver inte ske dagligen men även ganska små inlärningsmoment är ju faktisk hjärngympa och det sker ju oftast dagligen. Däremot är regelrätt utbildning, t ex för tjänstehundar, en färskvara, och den måste upprätthållas regelbundet för att hunden ska kunna utföra arbetet.

En typisk Schäfer ska vara självsäker, arbetsvillig, ha stor nyfikenhet på livet och förstås ha stor inlärningsförmåga.

Hur viktigt är det att man tar del i någon form av bruksarbete - är det ett måste för varje Schäfer? Kan den som bara beundrar och dyrkar Schäfern för dess utseende våga köpa rasen?

BN: En utbildning lydnadsmässigt bör absolut ske, men det gäller inte bara Schäfer utan alla stora och medelstora raser. Många människor är rädda för hundar och vi skapar inga goda relationer med olydiga hundar. Vill man inte bli konfronterad med hund när man är ute och går ska man heller inte behöva bli det. Alla hundägare måste ta sitt ansvar och alltså bibringa den egna hunden lydnad så man har full kontroll över den. Schäfern är en numerärt stor ras och den är mycket påpassad av gemene man och etablerade hundmänniskor. Ingen är oberörd inför en Schäfer så ansvaret kan synas än tyngre bara av den anledningen.

När det gäller att utveckla bruksarbetet tycker jag det är mycket positivt. Det är klart Det är klart att rekommendera för hunden och intressant för ägaren. Men alla behöver ju förstås inte tävla. Det finns nyttodelar som t ex eftersök av försvunna personer eller varför inte gå med i hemvärnet eller delta i annan lokal verksamhet.

Du frågar om den som bara vill ha utseendet kan köpa Schäfer. Valet är i så fall fel från början, för ingen Schäfer är bara ett yttre utan också i synnerhet ett spektra av inre egenskaper. Det är som att vilja ha en Porsche för utseendet men du vågar inte använda den utan sätter i en Volkswagenmotor istället!

Man skulle mycket väl kunna avfärda frågor om Schäferns moderna utseende med att det inte behöver behandlas i en rasartikel i Hundsport som främst vänder sig till presumtiva valpköpare. Men, genom att Schäferna är så känd och populär diskuteras dess utseende inte bara inom domarkåren och bland utställare. Man hör mycket ofta uttalanden även från hundintresserade och allmänhet att "förr såg Schäfern helt annorlunda ut". Hur upplever du synpunkterna på Schäferns moderna utseende?

BN: Visst florerar det en hel del uppfattningar om det "moderna". Nu är ju Schäfern en ung ras, den blir 100 år i år. Vid grundandet skrevs en rasstandard som gällde såväl anatomiska som mentala riktlinjer. För mig beskriver standarden en idealhund med egenskaper som borgar för en hundsom ska kunna utföra ett mycket omfattande och krävande arbete. Av bildmaterial från tiden för rasens grundande att döma så fanns inte ideal- eller standardhunden då, kanske mentalt men inte exteriört. Istället fortsatte en konstant utveckling, dock med avbrott för två världskrig där Tyskland var ena parten. Utvecklingen fortsätter än idag, i synnerhet görs stora insatser för att bevara rasens mentala egenskaper. Man försöker även genom olika stora program att ha en så frisk hund som möjligt. Personligen hoppas jag att man har som målsättning att nå så nära den ursprungliga standardtexten som möjligt.

Glåpord som räkstjärtar, kameler osv har hörts även från domarleden. Initierat Schäferfolk säger att den här typen av rygglinjer aldrig ses på stora rasutställningar som Svensk Segrarutställning. Hur ligger det egentligen till?

BN: Det finns många exteriördomare som har haft anledning att studera Schäfern på segrarutställningar, både i Sverige och i Tyskland. Där har man klart vittnat om rasens kvalitet och tillstånd på bredd. Den som är exteriört intresserad av rasen kan finna mycket information och lärdom på rasutställningar. Och troligen skulle då en hel del missförstånd och förutfattade meningar kunna redas ut och elimineras. Du nämner "räkstjärtar", men jag undrar om inte de som nämner rasen vid det namnet tänker på de hundar som under 50-60-talen hade mjuka eftergivande ryggar. När det gäller otvetydiga karpryggar, eller för välvda ryggar, så borde dessa på grund av sina hindrande, bundna bakbensrörelsen inte ha någon chans i prissammanhang.Eftersom Schäferns anatomi helt kontrolleras under rörelse kan man inte bedöma den stillastående och än mindre enbart från bilder. Rasen kvalitet ligger i dess vägvinnande uthålliga rörelser - en helt avgörande faktor. Jag skulle vilja säga följande om utställnignar: jag skulle överhuvudtaget inte fundera på att döma den här rasen om jag inte trodde att bedömning hade ett mål och en mening, dvs att det primära ätr att döma det funktionellt riktiga så långt det går. Visst ska även den andra biten med i helheten, dvs bett, ögonfärg, pigment, päls osv. Det finns inget belägg för att kalla rasen bruksschäfer eller utställningsschäfer. Jag har fördelen att arbeta med tjänstehundar, och gjorde en 10-årsstatistik på våra hundar. De hundar som hade en förnuftig storlek och byggnad höll längre. Deras veterinärbesök inskränkte sig till nästan bara vaccinationerna. Förslitningsskadorna var mycket få och hundarna uppnådde hög ålder. Detta till skillnad mot stora, tunga hundar med sämre exteriör som pga förslitningsskador fick tas ur tjänst vid tämligen ringa ålder.

Det finns en exteriör aspekt som verkar ha lett till missförstånd, inte bara i Sverige. Vad säger du om det visserligen ganska oproffessionella uttalandet att långhåriga Schäfrar skulle vara bättre brukshundar? Britterna har ju t ex ganska många "lurviga" polishundar. Rent logiskt borde enda skillnaden vara att den som väljer långhår får dammsuga mer, för om den korrekt pälsade Schäfern fäller (ja, det är en av rasens få nackdelar) så lär det väl bli mer av en långhårig!

BN: Långhår är ju som alla vet inte tillåtet i standarden. Men det påverkar inte hundens bruksegenskaper, varken till det bättre eller sämre. Visst, även i Sverige finns det polishundar som har lång päls, men som sagt sitter bruksegenskaperna inte i pälslängden. Huruvida de långhåriga skulle fälla mer än de korrekt pälsade ställer jag mig tveksam till, men förmodligen medför de mer pälsvård. Den långhåriga päls som förekom förr i tiden hade ingen underull och var därmed negativ ur brukssynpunkt. Dagens långhår har dock både grovt täckhår och kraftig underull.

Hundsport som reser runt på SKK-utställningarna möter ofta besvikna besökare som bespetsat sig på att få se Schäfrar, men missat dem för att de högst 10-15 anmälda redan är bedömda. Det är inte bara i Sverige som Shäferfolket undviker kennelklubbsutställningar. I några europeiska länder har man dock ändrat attityd, och istället börjat prata om de stora utställningarna som produktmässor och kontaktnät till nya valpköpare. Tror du vi kan få se en sådan ändrig i Sverige?

BN: Personligen tror jag att det är väldigt viktigt att vi kommer med bra hundar till SKK-utställningarna. Det är ju faktiskt där de presumtiva valpköparna främst dyker upp. Jag tror inte att någon rasklubb mår bra av en total isolering från andra klubbar. Istället tycker jag att det finns mycket bra infallsvinklar som är applicerbara på den egna rasen, ideer som man kan få från umgänget med utställare och uppfödare i andra rasfalanger. Jag skulle önska att det dök upp fler, och bra, Schäfrar på SKK:s utställningar.

Avslutningsvis, vad skulle du vilja råda den som i smyg går och beundrar Schäfern men inte vet om man har det som krävs för att klara av att sköta rasen? Du startade visserligen själv som tonåring och har varit rasen trogen sen dess. Men har vi i vårt sinne gjort Schäfern så exklusivt proffsig att bara experter kan ha den?

BN: Visst, för mig har Schäfern betytt allt och jag skulle önska att fler fick uppleva det här. Jag fick chansen som grabb- och jag fick råd av de äldre i gamet, och rasen har givit mig tusenfallt igen. Jag skulle därför inte tveka att sälja till en ung människa med de rätta förutsättningarna. Sorgligt men sant, ungdomar är en bristvara inom hundsporten idag. Hundsporten är man nästan aldrig för ung eller gammal för.

SAXAT UR BRUKSHUNDEN NR 7/2007

Schäfer är världens mest populära hundras. I mer än 40 år har den varit hundrasernas svensktoppsetta. Ingen kan göra Schäfern rangen stridig som bruks- och tjänstehund, och är för många synonymt med polishund. Det är inte för inte Schäfern är världens mest populära hundras. Den är intelligent, lättlärd, anpassningsbar, stark, vig och tålig. Inget kan mäta sig med en bra Schäfer.

Under 70-, -80 och 90-talen dominerade en uppfödare inom brukset- kennel Silverpilens, Anita Wahlström. Hon använde en kombination av gamla svenska brukslinjer såsom Frejahöjdens, Birkelands, Effendis och Säterjäntans. Grundstenen var Cleibers Cleei som tillsammans med kennelns stamtik Triumphs Gina lämnade alla tiders brukshundar. Cleei var bruksprovschampion,utställningschampion och tjänstehund och vann t o m BIS på en SKK-utställning. Alla Silverpilens avelshundar härstammade från Cleei och Gina. Avelshanar som har använts är exempelvis Odin vom Andershofer Ufer och Aristos Muck. Runt 1000 brukscert och nio svenska mästerskap är vunna av Silverpilen-hundar, och de har också blivit Årets brukshund ett flertal gånger. Många andra framgångsrika uppfödare har utgått från detta släktträd, t ex Aristos, Norpatorps, Karga Landets, Proffs och Wilses för att nämna några. På dagens SM intas fortfarande av Schäferekipage och omkring 40% av deltagande hundar på bruks- och IPO-SM:en är Schäfrar.

Inom utställning har rasen också haft stora framgångar. Kennel Triumphs, Bo & Irene Nyman, har vunnit Best In Show på Stora Stockholm fyra gånger.

Men Schäfern är så oändligt mycket mer än en utmärkt polishund och framgångsrik bruks- och utställningshund. Schäfern är nog den mest allrounda hun som kan tänkas, inte minst som nyttohund: narkotikahund, lavinhund, likletarhund, minhund mm. Dessutom fungerar den utmärkt som familjehund, trogen vakthund och lekkamrat till familjens barn. Schäfern - den bäste här i världen.

Så här skrev Christer Lööf, dåvarande chef för Polishundtjänsten inom Rikskriminalpolisen om sin fyrbenta arbetskamrat: Vaken, arbetsvillig, uthållig, orädd och inte minst med överlägsna sinnen. Trofast och lojal - bokstavligen genom eld och vatten! Polishunden är hunden som inte ger upp när det tar emot - när spårvittringen är minimal på grund av stekande värme eller hällregn, den slutar inte söka trots att den skickas i sökslag gång på gång, kilometer efter kilometer. Den är beredd att försvara sin förare även när den är slutkörd efter ett milslångt spår och en drogpåverkad galning väntar i slutet. Den backar inte för stenkastning eller galna folkmassor. Den kan koppla av när tillfälle ges, och den är godmodig mot sin familj och älskar barn. Detta är polishunden - den bästa som finns. Och polishunden är nästan alltid en Schäfer....

 

RASHISTORIK

Många hundraser har blivit utnämnda till uppfödarkonstens krona, men det är tveksamt om någon kan överträffa den tyska Schäferhunden. Med sina egna insatser och genom de riktlinjer de gav för efterkommande uppfödare, måste nog de män som för ca 100 år sedan grundade Schäfern, anses ha åstadkommit en av uppfödarkonstens främsta skapelser.

Ursprunget till rasen var lokala fårhundar, vilka hade förekommit som brukshundar, dvs för vallning, men inte minst för vakt och försvar för såväl folk som fä och boningar. De var raggiga, korthåriga, långhåriga, randiga och i snart sagt alla färger, men en gemensam nämnare var deras bruksegenskaper, visserligen inte utvecklade till vad vi numera förväntar oss av en Schäfer, men grunden fanns där. Under 1800-talet var den nationalistiska andan stark i Tyskland, allt tyskt var bäst- och om det inte var det så satte man sig före att det skulle bli det. Storbritannien hade sin redan ofantligt populära vallhund, Collien. Belgien hade sina vallhundar, men vad hade Tyskland i den vägen...?

År 1899 på en av de första hundutställningarna i Tyskland fanns i publiken två män - ryttmästaren Max von Stephanitz och Artur Meyer - vilkas stora intresse var just vallhundar. De upptäckte där vad som för dem var en drömhund, både exteriört och mentalt. Det var en gulgrå vargliknande hund vars uttryck och blotta väsen imponerade så stort på herrarna att de ögonblickligen köpte honom. Hunden hette Hektor Linksrhein, men Stephanitz ändrade namnet till Horand von Grafrath, vilken kom att bli en modell för den tyska fåraherdens hund (dvs Schäferhund på tyska). 1891 grundades den första Schäferklubben som hette "Phylax", men den lades ner 1894 på grund av inre stridigheter. En grupp ville ha Schäfern som vacker utställningshund, och den andra gruppen ville att den skulle fortsätta vara nyttohund.

von Stephanitz och Meyer bildade samma år Verein für Deutsche Schäferhunde och som nr 1 i dess register stod Horand. Grunden var lagd och sedan följde ett mycket systematiskt upplagt avelsarbete med löpande utvärdering av exteriör och egenskaper. Med några starkt inavlade avelshundar befästes typen tämligen snabbt och redan under 1900-talets början exporterades betydande mängder Schäferhundar till andra länder. Den första Schäfern i Sverige registrerades redan 1905, men då kallades rasen för tysk fårhund. Sedan följde även här en tämligen snabb utveckling, vilken dock stoppades upp något av det tyska exportförbudet under 1920-talet. Rasen hade nämligen exporterats till Storbritannien i sådan omfattning att Tyskland nästan länsade sina resurser och därför såg sig tvingade att införa exportförbud. Främsta äran för rasens homogenisering tillskrivs von Stephanitz. Han styrde Verein für Deutsche Schäferhunde med järnhand i 36 år, och hans bok Der deutche Schäferhund in Wort und Bild blev rasens standardverk. Kynologisk forskning har visat att han var offer för missuppfattningar inom väsentliga områden, men som uppfödare var han däremot genial och tvekade aldrig om vilken Schäfertyp som var den riktiga. Hnas grundidé var att Schäfern skulle vara en "dual-purpose"-hund för både bruksarbete och utställning, och det släppte han aldrig ur sikte. Han gjorde mycket för att stabilisera rasens utseende och temperament, och försökte inpränta i sina efterföljare att: Schäferavel är brukshundavel.

Klubben höll segraruställningar redan från starten, vilka fortfarande är en årlig höjdpunkt för Schäferentusiaster världen över. Det definitiva genomrottet för rasen bekräftades under första världskriget, och bevisade att man hade behållit och förbättrat bruksegenskaperna. Hundarnas användbarhet hade nästan inga gränser under kriget, som blev känt som "det värsta av krig". Bara för att nämna några områden, vilka nu ligger till grund för brukshundssportens olika grenar; de var kurirer, de användes vid minläggning och minsökning, sök efter överlevande i bombade hus, vakttjänst och inte minst skyddstjänst. Den tyska Schäferhundklubben drivs numera som ett stort företag med strikta principer, och det har förts in mer än två miljoner Schäfrar i registret sedan Horand von Grafrath skrevs in 22 april 1899.

1901 uppstod det första organiserade polishundarbetet i Tyskland och omfattade i början tre raser: Airedaleterrier, Dobermann och Schäfer. Något senare skedde samma utveckling i Sverige. Svenska poliser sändes till tyska dressörskolan för studier, och därifrån tog de med sig flera hundar hem till Stockholmspolisen. I Malmö 1907 visades den första Schäfern på utställning, en hanhund som hette Lux. Det skulle dröja innan det blev nåt större Schäferintresse i Sverige, och verklig fart blev det inte förrän brukshundrörelsen uppstod. 1918 bildades Föreningen svenska skydds- och sjukvårdshunden som var en föregångare till Brukshundklubben. Som lämpliga raser för verksamheten räknades från början Schäfer, Airedaleterrier, Dobermann och Rottweiler. 1924 bildades svenska Schäferklubben och den sammanslogs 1940 med den nybildade svenska brukshundklubben.

Från och med 40-talet seglade Schäfern snabbt upp som den stora brukshundrasen och antalet registreringar ökade stort. Rasen dominerade på främst bruksproven. Under 60-talet skedde den så kallade hundexplosionen, och mest av alla ökade Schäfern. Trycket på uppfödarna hårdnade och ett antal uppfödare gick samman i SBK:s avelsavelning för Schäfer (AfS). Registreringarna kulminerade 1973 då 8030 Schäfrar registrerades. Tyvärr fick rasen under denna tid sin beskärda del av dåligt rykte och negativ publicitet. Genom det stora antalet Schäfrar hamnade en stor del hos olämpliga ägare, och det klagades på dålig mentalitet och dålig hundhållning. Schäfern fick bli syndabock för allt negativt som hände i hundvärlden, och då kom dessutom upptäckten av höftledsfel. Hälfen av Sveriges Schäfrar led av höftledsdysplasi och Schäferfolket började med omfattande avelsåtgärder och hälsoprogram. När det mest upphettade intresset mattades har registreringssiffrorna intagit mer sansade siffror i Sverige.

Ur Hundsport nr 1-2/1999 och Brukshunden nr 7/2007

 

SJUKDOMAR HOS SCHÄFERN

ARMBÅGSLEDSARTROS (AD)

Förklaringar, råd och anvisningar till hundägare av Lars Audell och Åke Hedhammar, Svenska Kennelklubbens veterinäravdelning.

Med armbågsledsartros (AD) menas en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden. Denna förslitning ses oftast ej på röntgenbilden men ger upphov till benpålagringar vilka kan urskiljas relativt tydligt.

Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen pågår.

Avläsningar på röntgenbilder på armbågsleder går framför allt ut på att utvärdera om det föreligger benpålagringar i lederna och i så fall ange hur mycket.

Drabbade raser

AD har de senaste 15 åren uppmärksammats och diagnosticerats allt oftare hos några av de storvuxna raserna. Till skillnad från HD som är ett problem hos de flesta storvuxna raser är AD bara ett problem för ett mindre antal av dessa. För några av de mest utsatta raserna är det dock en vanligare orsak till hälta än HD. Under ca 10 års tid har förekomsten av AD kontrollerats hos Berner Sennenhund samt Rottweiler. Det preliminära resultatet visar att ca 50% av de vuxna hundarna har AD-förändringar. Arvbarheten uppskattas preliminärt ligga i nivå med, eller t.o.m. högre än HD. Betydligt fler hanhundar än tikar drabbas. Andra raser där vi vet att Ad förekommer men inte i vilken omfattning, är Labrador, Golden Retriever, New Foundland, S.t Bernard samt övriga sennenhundar.

Gradering

UA - Inga påvisbara förändringar

Lbp - Lindriga benpålagringar

Mbp - Måttliga benpålagringar

Kbp - Kraftiga benpålagringar

I de fall man helt säkert kan utvärdera grundorsaken till artrosen skrivs detta längst ner på utlåtandet.

Några samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymptom finns ej, men unga hundar, med kraftiga eller måttliga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framför allt efter hård motion.

Symptom hos hundar med AD

Det är omöjligt att enbart med hjälp av röntgenutlåtandet kunna utläsa om en hund lider av sin AD. Det finns unga hundar med endast lindriga pålagringar som har påtagliga problem medan gamla hundar med kraftiga pålagringar ibland kan vara förvånansvärt besvärsfria trots att pålagringarnas utbredning gör att leden inte går att böja mer än till hälften än vad som är normalt. Sättet att hantera hunden med AD framför allt vad som avser motion och utfodring samt hundens psyke och vilja att röra sig, är ofta av avgörande betydelse för eventuella problem.

De hundar som blir ömma och haltar av sina defekter brukar i flertalet fall visa dessa symptom första gången mellan 4-6 månaders ålder. Oftast är hältan tydligast på morgonen eller när hunden vilat en stund efter hård motion. Många hundar brukar också vrida ut tassen på ett karaktäristiskt sätt för att avlasta den skadade inre ledytan i armbågsleden.

Förväxling med växtvärk, morgonstelhet och ovilja att röra sig förekommer ofta.

Behandling av hundar med AD

Flertalet hundar med lindriga pålagringar efter 1 års ålder visar inga tecken på smärta (hälta). De hundar som är halta bör undersökas av veterinär. I ett tidigt skede, innan leden har fått stora förändringar, finns förutsättningar för att en operation ska göra hunden besvärsfri. Operationens syfte är att avlägsna alla lösa bitar eller fragment. En led som redan har pålagringar blir dock aldrig helt frisk igen.

Bedömning av hundens lämplighet i avel

De preliminära undersökningsresultaten visar att utvecklingen av AD hos de undersökta raserna till stor del är ärftliga. Mycket återstår dock att studera, såsom vilka raser som är drabbade i nämnvärd utsträckning, bästa ålder för kontroll, avkommesbedömmning med avseende på kullsyskon osv.

Trots att mycket återstår i undersökningen rekommenderas att endast använda hundar som fått bedömningen UA i avel.

HÖFTLEDSDYSPLASI (HD)

Höftledsdysplasi är en felaktig utveckling av hundens höftled som sker under hundens uppväxttid. Först när skelettet är färdigutvecklat kan man genom röntgen bedöma höftlederna, hos valpar går det ytterst sällan att hitta fel.

För de flesta raser gäller att hundarna ska vara minst 12 månader vid röntgen för att röntgenresultatet ska vara officiellt gällande.

 Gradering:

A = Normala höftleder (tidigare UA): Normalt utvecklade höftleder. Om en hund har speciellt välutvecklade och fasta höftleder jämfört med andra inom rasen får de tillägget "utmärkta höftleder".

B = Nästan normala höftleder (tidigare UA): Hundar med nästan normalt utvecklade höftleder.

C = Höftleder med lindrig dysplasi (tidigare grad 1): Den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet passar inte in exakt i ledhålan.

D = Höftleder med måttlig dysplasi (tidigare grad 2): Höftledshålan är märkbart grund och ledhuvudet passar in dåligt och är lätt att skjuta ur läge.

E = Höftleder med kraftig dysplasi (tidigare grad 3 och 4): Ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och balanserar på ledhålans kant. Även luxation förekommer, d v s höftledshuvudet ligger helt utanför ledhålan.

Orsaker:

HD har visat sig ha en hög ärftlighetsfaktor.

För kraftig utfodring med foder som innehåller mycket protein och mineraler under uppväxten, som i sin tur ger för snabb tillväxt av skelettet har också visat sig ha betydelse för utveckling av HD.

Även för mycket motion under hundens första levnadsår kan ha betydelse för uppkomsten av HD.

 Symptom hos hundar med HD:

Hundar med grad C visar sällan tecken på smärta eller hälta när de är unga.

Hundar med grad D kan vara besvärsfria eller bara ha lite besvär när de är unga men när de blir äldre kan de få stora besvär med smärta och rörelseminskning.

Hundar med grad E kan också vara förvånansvärt besvärsfria när de är unga men smärta och rörelseminskning är vanligt när de blir äldre.

Övriga förändringar:

Höftledsdysplasi gör med tiden att det uppstår förslitning av brosket i höftleden. Dessa förslitningar syns inte på röntgen men så småningom tillkommer benpålagringarsom ökar med åldern och gör ofta att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden. I röntgenutlåtandet för hundar som har dysplasi anges om hunden har benpålagringar och i så fall vilken grad.

LBP = Lindriga benpålagringar

MBP = Måttliga benpålagringar

KBP = Kraftiga benpålagringar

Gamla hundar kan få benpålagringar trots att deras höfter har varit UA eller UTM när hunden var ung. Det kan speciellt ses hos hårt arbetande bruks- och draghundar, och även gamla avelstikar.

OSTEOCHONDROS

Denna sjukdom innebär en allmän störning av mognaden i skelett och leder. Vilka symtom som visar sig beror på var platsen för rubbningen finns. Om den uppträder i benens längdtillväxtzoner blir resultatet en onormal vinkling eller böjning av benet. Om rubbningen sitter i ledbrosk förtjockas dessa på belastningsställena vilket ofta gör att det spricker. Då uppstår en inflammation i leden med smärta och hälta som följd. Eftersom osteochondros är en generell tillväxtrubbning har drabbade hundar oftast problem i flera leder och längdtillväxtzoner. Mycket tyder på att en alltför intensiv utfodring som leder till snabb tillväxt samt kraftig motion gynnar utvecklingen av osteochondros. Att springa mycket kan utlösa hälta hos en valp med benägenhet för osteochondros redan vid 4 månaders ålder och då måste motionen inskränkas till ett minimum under uppväxten. Hos Schäfern är det oftast knäled och bogled som drabbas. Behandling och prognos varierar beroende på platsen för problemen. Ofta kan det opereras med gott resultat om det görs i ett tidigt skede. Sjukdomen är ärftlig.

OESOFAGUSDILATION (Utvidgad, slapp matstrupe)

Detta yttrar i att matstrupen i hela sin längd eller i sin nedre del är utvidgad som en säck och saknar förmåga att aktivt transportera födan ner till magsäcken. Sjukdomen är relativt sällsynt men uppträder oftare efter vissa hundar och kan drabba enstaka kullar hårt. Symtomen märks när valparna börjar äta fast föda. Dom kräks då upp födan osmält och ibland kan man känna den av foder uppfyllda och förstorade matstrupen på halsens framsida. Sjukdomen är obotlig och ärftlig.

BUKSPOTTKÖRTELRUBBNINGAR (Pancreasinsufficiens eller pancreasatrofi)

Detta innebär nedsatt funktion i bukspottkörtelns exokrina del som producerar bukspottets matsmältningsenzymer. Detta medför att hunden inte kan smälta föda, framför allt fett, normalt och blir mager, får dålig och matt päls och ljusa, lösa avföringar som är tätare än normalt och stora i volymen. Hunden har ändå god aptit, men som en följd av att tarmen inte kan smälta och ta upp födan kan den bli irriterad och inflammerad och då uppstår ett mer allvarligt diarrétillstånd. Ibland kan sjukdomen behandlas framgångsrikt med tillskott av enzymer i tablettform resten av hundens liv. Sjukdomen är ärftlig.

HEMOFILI A (Blödarsjuka)

Brist på en koagulationsfaktor i blodet som bara förekommer hos hanhundar. Tikar kan endast vara bärare av sjukdomen. Uttalade blödare blir sällan äldre än 2 år. Valpar som är blödare är ofta dödfödda eller förblöder genom navelsträngen. Om faktoraktiviteten är lite högre överlever valparna födseln men visar symtom längre fram vid t ex tandömsning, skada eller operation. Sjukdomen är alltså ärftlig och ingår i ett hälsoprogram för Schäfer. Tack vare effektiv kontroll är sjukdomen inte så vanlig idag.

CIRKUMANALFISTLAR

Utgångspunkten för dessa anses vara cirkumanalkörtlarna som sitter på ömse sidor om analöppningen. Fistlarna kan vara mycket djupa och sträcka sig in mot tarmväggen. Vävnaden runt bakre delen av ändtarmen kan vara helt perforerad av fistlar trots att huden runt analöppningen endast har några få fistelöppningar. Tillståndet ger stora smärtor för hunden när den ska ha avföring. I lindriga fall kan så kallad frysterapi ha god effekt men i de flesta fall krävs en omfattande utrensning av det drabbade området, som efter operationen måste läka öppet (utan att sys). Schäferrasen är överrepresenterad vad gäller denna sjukdom, och flera orsaker kan samverka vid uppkomsten. Det kan vara genetisk disposition, kanske på grund av korsets utformning och den låga svansansättningen som kan medföra hög temperatur och dålig luftväxling i analområdet. Även immunförsvaret har på senare tid börjat räknas som en bidragande faktor, och i många fall kan behandlingar som påverkar immunförsvaret ha en mycket gynnsam effekt på fistlarna.

SCHÄFERPYODERMI

Pyodermi är en hudinflammation som innefattar flera hudlager och kan medföra att hårsäckar inflammeras, brister och förstörs. Även fistlar som avger infekterat sekret kan bildas. Schäferpyodermi är en form av djup pyodermi som ger bölder och fistelbildningar på exempelvis tassar, utsidan av hasen och på armbågarnas utsidor. Denna åkomma tillhör samma grupp sjukdomar som analfistlarna, och anledningar till uppkomsten kan vara allergier, hormonrubbningar, autoimmuna sjukdomar eller rubbningar i hudens cellomsättning. Behandlingen består oftast av antibiotika.

ATOPISK ALLERGI

Allergener ger hos hund symtom främst i form avhudreaktioner som klåda. Ämnen som kan fungera som allergener för hund är olika typer av pollen, husdamm, husdammkvalster och svampsporer. Atopisk allergi debuterar oftast vid 1-3 års ålder och är ärftlig. Oftast är symtomen till en början säsongsbundna till vår, sommar eller höst, men allt eftersom hunden blir allergisk mot allt fler ämnen kan symtomen till slut förekomma under hela året. Diagnosen kan ibland bekräftas genom hudtest, s k pricktest, då små mängder allergen injiceras i huden. Behandlingen består i att försöka undvika det aktuella allergenet, vilket är svårt, och då återstår att behandla hunden med cortison i perioder eller kontinuerligt. Man kan också genomföra en hyposensibilisering, vilket innebär att via injektioner under lång tid tillföra allergenet i successivt ökande doser så känsligheten minskar eller upphör. Behandlingen tar ofta ett par år, och ca 70% av de atopiska hundarna kan bli friska på detta sätt.

SCHÄFERPANNUS

Pannus är en kronisk förändring av ögats hornhinna med inväxt av blodkärl, ärrbildning och deponering av kolesterolkristaller i hornhinnan samt en invandring av sekundärt pigment. Hos Schäfer är pannus en överkänslighetsreaktion och den är sannolikt ärftlig. Schäferpannus kan börja så tidigt som vid ettårsåldern men kommer vanligen några år senare, och behandling måste utföras resten av hundens liv och gör man uppehåll i behandlingen förvärras problemen. Sjukdomen är mer svårbehandlad om hunden bor på hög höjd (p g a ökad strålning av ultraviolett ljus) eller i torrt klimat. Om sjukdomen inte behandlas leder den till blindhet, och behandlingen består av ögondroppar eller ögonsalva som innehåller cortison, eller allmän behandling med cortisontabletter.

L7-S1-SYNDROM

Här föreligger en omfattande förträngning av kotkanalen som ger smärtor genom tryck på nerver i området. Förträngningen uppstår dels underifrån genom förändringar i kotkropparna och den mellanliggande disken, men även uppifrån genom förtjockningar av ligament mellan kotbågarna över ryggmärgskanalen. Skadan är som namnet antyder belägen i och vid kotkanalens bakre del i höjd med sista ländkotan (L7) och första kotan i korsbenet (S1). Dit når inte ryggmärgen men där finns ett knippe nerver som går till olika bakre kroppsdelar, och tryck på dessa nerver ger smärtor och rörelsestörningar på bakbenen, nedsatt motorik i svansen, nedsatt analreflex, svårigheter att hålla urin och avföring, nedsatt känsel och rörelseförmåga i bakbenen. Behandlingen är ofta operation för att minska trycket på nerverna genom att en del av taket över de hoptryckta nerverna avlägsnas och pålagringar tas bort.

Källor för rassjukdomar: Schäferhunden av Marianne Fürst-Danielson & Owe Buchmann, samt Hundens sjukdomar av Birgitta Wikström